Lenin och den borgerliga revolutionen

V I Lenin var insatt i franska revolutionen. I sin artikel "Andra internationalens sammanbrott" från 1915 skrev han, efter att ha nämnt Robespierre som en representant för den för sin frihet kämpande bourgeoisin:

"Man kan inte vara marxist utan att hysa den djupaste aktning för de stora borgerliga revolutionärerna."

Han använde också franska revolutionen som modell för att förklara ryska revolutionen - artikeln "Död chauvinism och levande socialism" från 1914:

"... det 20:e århundradets revolutionära klass (liksom 1700-talets revolutionära klass, bourgeoisin) har sin Gironde och sitt Berg."

Gironden i franska revolutionen vacklade mellan det gamla och det nya; jakobinerna var de mest beslutsamma i kampen mot aristokratin. Mensjevikerna i ryska revolutionen blev då arbetarrörelsens girondister och bolsjevikerna dess jakobiner (Berget).

Voltaire

Ett citat som ofta tillskrivs Voltaire (1694-1778) är följande:

"Jag ogillar det du säger men jag kommer att intill döden försvara din rätt att säga det."

Redan halvtannat årtionde efter Francois Marie Arouet Voltaires bortgång stod det klart att påståendet inte tålde konfrontationen med verkligheten. Hur skulle man kunnat bekämpa kontrarevolutionen i 1793-94 års Frankrike om rojalismen och den yttre fienden fått fria händer att förtala och undergräva republiken? Man kan tycka vad man vill om Frankrikes skräckregering (kallad så av sina anhängare) men den politiska och militära situationen 1793-94 var onekligen en ogästvänlig miljö för Voltaires välmenande försvar av yttrandefriheten. En i sanning opraktisk Voltaire, död elva år före revolutionen, används i nutiden för att rättfärdiga både det ena och det andra. Citatet ovan är populärt bland liberaler men har ändå ett värdefullt innehåll, som består av två saker: yttrandefriheten är motståndarens och den är mycket viktig. Det är moraliskt problemfritt att i likhet med Voltaire försvara upplysningstidens yttrandefrihet mot kungen och kyrkan. Men det är inte lika enkelt att försvara intill döden antisemitens rätt att plädera för pogromer. I själva verket har Svea rikes lag sedan länge tagit avstånd från Voltaire; att hetsa mot folkgrupp går inte an. Vem vill dö för att avskaffa den lagen? Att ord och gärning hänger ihop kan liberaler sällan acceptera eftersom de tror att politiken är en tävling för abstrakta åsikter där någon som kallas "Väljaren" fäller det slutliga avgörandet.

Ta bort den från centrum

Paris bödel Sanson förvärvade under revolutionsåren skicklighet i giljotinering. Så här gick det till att giljotinera.

Delinkventen bands vid brädan som fälldes; halsen passades in under det halvcirkelformade ovanträet vilket låstes; och den trekantiga bilan lösgjordes från sitt fäste högt däruppe. Det var över på mindre än en minut, och medan Sanson hissade upp kniven igen sopade drängarna blodet av schavotten; det rann ner i sanden som man lagt under plattformen. Giljotinen gick i ljudlig tretakt: brädan - det runda fönstret - fallbilan.

Vid ogynnsam vind spreds blodlukt. Det fanns en debatt om den förråande effekt avrättningarna kunde ha på ungdomar. Knivens lokalisering diskuterades också. Place de la Revolution mitt i stan ansågs olämplig. Giljotinen flyttades till förorten men förortsborna kände sig kränkta av ett lokaliseringens underliggande påstående om dem såsom mindre civiliserade.

Franska revolutionens avrättningsmetod är i sin relativa humanitet okomplicerad att visa på film, till och med familjefilm.

Från anteckningsboken: Feuillantklubben

Konstitutionellt monarkistiskt parti grundat den 16 juli 1791 efter en splittring av Jakobinklubben. Orsakerna till schismen var olika mening om återvalbarheten av nationalförsamlingens ledamöter till den kommande, lagstiftande församlingen och synen på republiken och kungens avsättning efter kungafamiljens flyktförsök till Varennes i juni 1791. Samtidigt med Feuillantklubbens bildande inträffade Massakern på Marsfältet (17 juli 1791) vilken representerade en reaktion på den nyväckta agitationen för republik. Feuillantklubben, under ledning av 1789 års män sådana som Joseph Barnave, Adrien Duport och bröderna Lameth ville försvara den konstitutionella monarki som var på väg att stadfästas.

Dödens koncentration

Dödens påtagliga, fysiska och vardagliga närvaro på 1700-talet koncentrerades i den franska revolutionen. Monarkin utförde avrättningar, den med, fastän grymmare och orättvisare. Döden i monarkin var utspädd på hundratals år men i revolutionen trängde den ihop sig inom en tidrymd av två till tre år. Koncentrationen väckte fruktan. Den var avsedd att väcka fruktan.

Girondistpartiets ledning ställdes inför revolutionsdomstolen i oktober 1793, anklagad av jakobinerna för att i krigstid ha försökt splittra republiken.

Robespierre uttalade: "Jag sjelf skulle icke kunna rädda dem. Uti en revolution finnes det dagar, då det är ett brott att leva, och då måste man förstå att gifva sitt hufvud, när det fordras. Äfven mitt hufvud skall man måhända begära, ni skall få se, om jag gör några invändningar."

Revolutionsdomstolen fällde girondisterna, och vid meddelandet om dödsdomen tog en av dem, Valazé, livet av sig mitt inne i rättssalen. Liket efter Valazé bars tillbaka till fängelset och fraktades dagen därpå till avrättningsplatsen tillsammans med de ännu levande. Allmänna åklagaren, Fouquier-Tinville, hade yrkat på att Valazés lik skulle giljotineras men så blev det inte.

Den i revolutionen intensivt utövade blodigheten - eller dödens koncentration - skapar en synvilla eftersom revolutionsdöden inte kan ställas mot den kontinuerliga döden i monarkin.

Revolutionsdomstolen

I mars 1793 - före utskottens diktatur och skräckregeringen - dekreterade nationalkonventet bildandet av en revolutionsdomstol. Efter att ha konstaterat att det inte finns något svårare än att bestämma en politisk förbrytelse argumenterade Danton i sitt tal inför konventet för detta slags domstol på följande sätt.

Revolutionsdomstolen är en institution som står utanför de juridiska formerna och kan sätta skräck i revolutionens fiender vilket är nödvändigt; det finns ingen medelväg mellan vanlig juridik och revolutionsdomstol utan man måste välja; revolutionsdomstolen bör "träda i stället för folkhämdens högsta domstol".

Danton avslutade med att sätta domstolen i samband med kriget och invasionshotet: "Nu i afton inrättandet av revolutionsdomstolen, organiserandet av verkställande magten; i morgon en militärisk rörelse!"

Förslaget till konventet om revolutionsdomstol föreskrev: den skulle inte vara bunden av former; dess lagbok skulle vara samvetet; dess bevismedel den personliga övertygelsen; den skulle sitta i permanens, alltså bokstavligen dag och natt; och den ägde att döma till döden, eller frikänna.

Montagnarderna (vänstern) understödde förslaget men girondisterna (högern) motsatte sig. Vergniaud varnade för en fruktansvärd inkvisition; Barere (center) påvisade med exempel från antiken - vilket inte var underligt; så gjorde revolutionärerna ofta - att domstolen måste med nödvändighet komma att missbrukas till förmån för egenintressen.

Det finns också en kritik som gör skillnad mellan å ena sidan revolutionsdomstolens syfte att rädda republiken och å andra sidan dess förmenta användning i partistrider. Jag förstår inte helt kritiken: kampen mellan montagnarder och girondister handlade också den om att rädda republiken och friheten.

Men en revolutionsdomstol förblir likväl ett tveeggat vapen. Danton föll själv offer för den; republiken trädde drygt ett år senare in i ett absurditetstillstånd (anser jag än så länge; vi får se hur det utvecklar sig).

Robespierres apparition

Francois Maximilien Joseph Isidore Robespierre, som är den förnämste representanten för franska revolutionens skräckregering åren 1793-1794, var liten till växten. Robespierre var smal och rörde sig stelt. Han tyckte inte om fysisk kontakt. Vid ett tillfälle i Jakobinklubben nödgades han av opinionstrycket besegla en försoning med en motståndare genom att bokstavligen underkasta sig en omfamning. Det gjorde han "med ett ansikte som en katt, när den druckit ättika" (citat av Georges-Jacques Danton).

Robespierre var välklädd i en tid när usla kläder betecknade högsta politiska mode - alltid i frack, vit halsduk och spetsmanchetter, och det oavsett vilka trashankar höginkomsttagande kollegor i konvent, kommun och klubb ville ge sig sken av att vara. Håret pudrades varje morgon och försågs med ett svart sidenband till hårpiskan på 1700-talsvis. Hatten bar han under armen, likaledes det på gammalt sätt därför att han inte ville fördärva frisyren.

Robespierre ägde ett par gröna glasögon som väl närmast fungerade som solglasögon och som jag tror är bidragande orsak till att Carlyle ger honom det stående epitetet "den sjögröne".

Denne prudentlige, finlemmade, stele Maximilien Robespierre, som inte kunde tåla vare sig oordentlig klädsel, dålig lukt eller råa seder, var samtidigt den mest respekterade - och mest fruktade - av Frankrikes revolutionsledare. En farlig man, som en fransyska kallade honom en gång när jag var på besök hos vänner i Yvetot strax norr om Paris.